Idrottsman

Någonting jag förvånas något oerhört över är hur man kan hålla på med någon sport och inte vilja lägga ned tid för träning.
Genom åren har jag nog upplevt alla bortförklaringar som finns för att slippa träna.
Ett axplock:
Jag har tvättid så jag kan inte träna.....
Jag har ont i magen (visade sig vara träningsvärk efter magträning dagarna innan)
Tjejen fyller år.
Ska hem till svärföräldrarna.
Bokat semester...
Måste jobba.
Måste plugga. (men vara ute med kompisar och spela spel fungerar)

När jag var aktiv så gick träning och matcher före allt och då menar jag allt. Fungerar det inte med jobbet fick jag byta dagar eller kolla efter ett nytt jobb. Jag har för längesedan tappat räkningen på alla födelsedagar och släktträffar jag missat för att jag skulle träna.

Sommaruppehåll är ett ypperligt tillfälle att träna hårdare på det som jag behöver. Hade jag träning på kvällen på sommaren så var jag inte ute i solen på hela dagen för då var jag seg i huvudet och kunde inte träna för fullt.
Det finaste som jag visste var att kalla mig för idrottsman! Jag skulle ännu idag, 48 år, vilja träna full tid och kunna åka på träningsläger. Tänk att somna helt slut efter flera träningar och vara tillsammans med vinnarskallar! Vara ett gäng som bara tränar och peppar varandra.
Jag har min idrottsuppfostran i individuella sporter som: simning, bodybuildning, tyngdlyftning, slägga.
Där blir man ingenting om man inte tränar hårt.

Jag har så svårt för människor som inte ställer upp på lagets alla träningar och matcher. Det känns som att  de försöker hitta anledningar till att inte träna istället för att göra ALLT för att kunna träna och spela matcher.